T och jag satt igår kväll och tittade på en dokumentär om händelsen på Utöja 2011. Ungefär halvvägs igenom efter att ha hört specialister och överlevnades berättelser slog det mig. Att massmorden på Utöja är som filmen Hunger games fast på riktigt. Kämpa för sin överlevnad, döda eller dödas. En kamp om sitt liv.

Man fick sig ett riktigt uppvaknande när man såg och hörde berättelserna. Jag gnäller över att det är jobbigt att vara höggravid, att jag är trött eller för att L är på gräsligt humör. Jag gnäller över småsaker egentligen. Saker som jag borde vara glad över att jag får uppleva. Tänk alla de som förlorade sina vänner, sina familjemedlemmar..... och sedan slog det mig. Vad hade jag gjort om det var mina vänner, mina föräldrar.... Mina barn? Ångesten över tanken på att förlora min familj är för stor för att ens tänka på.

En sak är säker i alla fall. Oavsett om jag gnäller över saker så är jag fruktansvärt glad att jag har fått möjligheten att göra det. Att få uppleva alla dessa saker som jag gör. Igår kväll kände jag mig väldigt otacksam. Idag efter dokumentären kan jag lova att jag är tacksam för varje stund vi får här i livet.